Stäng

Hellre könlöst än felaktigt?

Jag lovade att ta det här lagom till internationella mansdagen, så nu kör vi.

I grammatiken är genus det som bestämmer om man säger en eller ett om någonting. Alla substantiv har sitt genus, och det påverkar formen på närstående ord: man säger en liten koja men ett litet hus. Dessutom finns sexus; det är lite ovanligt, för det förekommer bara hos framförställda adjektiv, när substantivet står i bestämd form. Och till skillnad från genus så beror sexus faktiskt på kön: det heter den vänliga kvinnan men den vänlige mannen.

Om jag säger ”föraren, som var onykter” så framgår inte förarens kön. Vill jag säga att föraren är en man (utan att säga ”den här personen är förresten en snubbe, bara så att ni vet”) så är sexusböjning lämplig. När jag kastar om orden får jag ”den onyktre föraren”, och eftersom adjektivet slutar på -e så vet ni att det handlar om en man. Om jag i stället skriver ”den onyktra föraren” så vet ni …

… ingenting.

Svenskarna tycker tydligen att sexus är rätt onödigt, för det håller på att försvinna. Detta leder mot att språket blir mer könsneutralt, men neutralitet är sällan särskilt neutral inom språk; en form måste bli standard, och den andra måste försvinna. Av någon anledning har trenden varit att det är den maskulina formen som blir kvar: nu för tiden kan det maskulina ordet lärare beteckna pedagoger av båda kön, medan lärarinna är ett ord som nästan gått i pension.

Därför är det intressant att se att motsatsen händer med adjektivens sexus: det är den feminina formen som har blivit den neutrala. Det går alltså utmärkt att säga den onyktra mannen. Samtidigt är det åt skogen fel att säga den onyktre kvinnan! ”Den nye kulturministern” ser helt okej ut, men om man vet att ministern heter Alice så skär det i ögonen. Och vi gillar inte språkfel, så det är nog bäst att låta -e-formen dö ut, och den feminina -a-formen ta över. Det är ju typ jämställt, eftersom den maskulina formen tar över substantiven!

På många språk är det svårt eller rent av omöjligt att formulera en mening om man inte vet könet på den man pratar om. Alltså har människan länge tyckt att kön varit något viktigt – så pass viktigt att många språk ger kön till könlösa ting! Fast det viktiga kanske inte är könet, utan indelning över huvud taget. Det ugandiska språket luganda har till exempel inga sexusformer; i stället har det specifika böjningar för människor, djur, stora föremål, små föremål, avlånga föremål, övriga föremål, förolämpningar …

Internationella mansdagen är den 19 november!

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.

Kommentera

Ingen kommer att kunna se din e-postadress! Obligatoriska fält har en asterisk *